Nya erfarenheter

 Bild lånad från Bocksten trailrun. Går ju inte att fota i svarta natten med mobilkameran

Födelsedagar kan man fira på väldigt många olika sätt, både traditionellt och mer kreativt utanför boxen-tänk. Det senare ägnade vi oss åt i lördags. Födelsedagsbarnet hade letat upp Bocksten trailrun. Et litet lopp med max 150 platser i Åkullas bokskogar. Lägg till Winter och Night i namnet så har ni receptet på vårt lopp.

När jag trodde att jag hade med mig det som behövdes susade jag ner till Varberg och födelsedagsbarnet. Hämtade upp henne plus en kompis till och satte av mot Åkulla. Det ligger väl mot Ullared? Kan någon starta Google Maps? Bara för att jag råkar sitta bakom ratten betyder inte det att jag hittar... På slingrande vägar som tog oss närmre Ullared än jag tänkt började det bli lite nervöst i bilen. Tänk om vi inte skulle hinna fram innan de stängde luckan till nummerlapparna?

Väl framme hittade vi rätt fönster och fick våra lappar. Med tanke på att vi förmodligen var en bit under 100 anmälda fanns det kanske inget driv i att dra igen fönstret om man kom någon minut försent. Efter mycket dividerande fick alla på sig rätt kläder. Temperaturen låg strax under nollan, det är en bit att springa så det är en balansakt att ha på sig exakt rätt antal lager.

Uppvärmning gjorde man bäst genom att stå i huset närmast startlinjen. En minut innan rusade alla ut och lyckades ställa sig på rätt sida startlinjen, slå på pannlamporna och starta klockorna. Från tidigare vinterlopp har jag lärt mig att det bara är hard core-löparna som springer lopp på vintern. Och så jag och någon stackars kompis. Utsikterna att komma sist i startfältet var med andra ord ganska goda.

De första hundra metrarna var vi ganska samlade. Sedan drog det ut i skogen och den ena efter den andra satte av som en avlöning. När vi inte var så många som sprang tillsammans märkte jag att min pannlampa inte alls hade samma planer som jag. Den gav helt enkelt upp. Bra då att ha en kompis med lampa stark som en gatlykta. Ändå lyckades jag vricka fötterna och trampa snett så många gånger att jag tappade räkningen. Men marken var hård och fin så man behövde inte vara rädd för att komma tillbaka med lera upp på ryggen. Hade inte släppt in mig själv i bilen om jag varit så lerig som jag var efter Finalloppet i Skatås en gång för ett par år sedan. Regnade konstant. Efteråt sköjde vi av oss i trädgårdsslangen innan vi gick inomhus vilket var riktigt skönt. I november. Då kanske ni förstår nivån. Sedan dess har jag inte sprungit Finalloppet.

Gegga slapp vi här. Istället låg ett tunt lager med snö ovanpå alla löv. Helt OK när det var plant, lite spännande när det var backigt. Det var ett spännande lopp.

Vid vätskestationen någonstans 5,5-6 km konstaterade någon att min pannlampa verkade ha gett upp. Skojar du, jag ser inte ett smack! Denna vänliga själ gav mig helt sonika sin pannlampa. Tänk att man ska möta så mycket godhet ute i kolsvarta skogen?!

Efter en snabb mugg varm saft och chokladkex var två i trion redo att ge sig av men var var den tredje? Hon hade hittat en kompis och var fullt upptagen i en diskussion. Slut leden och gå vidare! Och det gjorde vi, rakt ut i skogen.

Vi hade några framför oss men efter ett tag såg vi att de inte sprang framför oss längre utan irrade fram och tillbaka. Vi hade helt enkelt sprungit vilse och kunde inte hitta något som talade om att vi var på rätt spår. Efter lite irrande kollektivt i grupp valde vi tillslut att springa tillbaka till vätskestationen och då hittade vi vidare. Åt ett helt annat håll än vi börjat. Tänk, då fick man prova att springa vilse på ett lopp också, det har jag aldrig gjort tidigare!

När väl vår lilla klunga hade hittat vägen drog vi iväg. Jag lite tuff med ny pannlampa tillsammans med flera andra pannlampor. Hamnade med två andra som säkert hade pratat igenom en strategi innan. Den ena satte av och försvann. Den andra sackade efter och försvann. Kvar var jag i svarta skogen med pannlampa och hoppet att jag skulle hitta fram till mål.

Målrakan var riktigt trevlig att se, kantad av marschaller som den var och lovandes varm blåbärssoppa. Så skönt att springa i mål, kunna se mer än en meter runt sig och känna att alla vrister fortfarande var med.

Japp, vi kom sist. Tillsammans med några andra. Men alla hittade hem och vi hade ganka roligt under tiden också. Så många nya erfarenheter rikare som löpare. Nu återstår bara frågan vad man ska hitta på för äventyr till nästa vecka.

Göteborgsvarvet 2016

 
Laddningen inför detta mitt femte varv har kantats av begränsningar från början. En krånglande häl vägrade släppa taget och motivationen störtdök emellanåt. Speciellt under de mörka, kalla och blöta vinterdagarna. Min regnkvot är fylld sedan Stockholm Maraton som bjöd på fem timmar regn förra året och sedan dess kan jag nästan ställa in ett träningspass om det skulle regna.
När jag fick frågan hur det gick med löpningen kom jag på mig själv med att säga att jag inte sprang längre. 3-4 km två gånger i veckan för att stryka häljäveln medhårs gjorde inte att jag kände mig som en löpare.
 
Till slut fick jag inse att årets mål skulle vara att ta mig runt. Tidsmål fick jag satsa på nästa år. Kändes lite sorgligt men nu handlade det om att springa och hoppas att det inte skulle göra för ont efteråt. För springa, det skulle jag!
Med ett långpass värt namnet i benen och några spinningpass var det så dags att ställa sig i sin startgrupp. Förberedde mina vänner på att de skulle få vänta länge på mig då jag skulle vara väldigt långsam. Riktigt långsam alltså.
Startskottet gick och jag börja springa. Tog det lugnt i början men märkte att jag gång på gång blev inlåst med långsammare löpare framför mig. Tänkte i mitt stilla sinne att det nog var bra, annars hade jag nog förtagit mig och sprungit för snabbt.
Men jag fortsatte att springa om folk? Jag måste ha hamnat i en väldigt långsam klunga. Under flera kilometer.
Ute på Hisingen vid 7 km kom jag på mig med att sjunka ner i hållning och steg. Det gick ta mig tusan inte! Sträcka på sig och få tillbaka klippet i steget, tack!
Fortsatte med god hållning och förundrades över hur pigg jag var. Det här blir bra!
Vid 10 km stod helt plötsligt min vän och hejade! Min vän som inte hittar i Göteborg, hur sjutton hade hon hunnit trassla sig ut på Hisingen? Glad blev jag och det jag fick gapat till henne var: Jag är pigg! Kärnfull sammanfattning av läget. Dock fick jag en liten tyngre period runt 11-12 km men inget allvarligt.
 Vid 13 km-skylten tänker jag spontant: Jippie, bara 8 km kvar! Ingenting ju! Kan ju bara konstatera att jag nog flyttat mina gränser lite sedan maran...
Väl över Göta Älvbron kommer 15 km och en klocka. Jag förbereder mig för att se att klockan är runt 18.00 när den istället är 17.29. Ursäkta, hur gick det till? Får inte ihop det hur jag än vrider och vänder på det. Till slut kommer jag fram till att jag sett fel.
Upp så på Avenyn och pigg var jag här också. Hejar och pratar med folk och peppar någon som börjat gå. Så mycket energi har jag aldrig haft på Avenyn förut...?
Upp runt Poseidon och tillbaka och sedan in på Vasagatan. Fortfarande pigg. När jag kommer till 18 km konstaterar jag att jag började bli lite trött i benen. Bara ett konstaterande, inga negativa tankar här inte. Herre gud, jag var ju snart framme.
Rampen upp och in i Slottskogen brukar vara en riktig killer men det var den inte i år. Tassade upp för den i omkörningsfilen med ett leende.
Väl inne i Slottskogen började jag fundera på den där klockan igen. Om det stämde det jag såg hade jag en jäkligt bra tid och det gav lite extra energi.
När vi så sprang in på stadion och jag ser målklockan förstår jag att jag är på väg att dansa in på ett personbästa. 2.09.02 blev tiden och det innebar att jag filade mitt personbästa från förra året med 5 minuter.

Mitt första Göteborgsvarv

2012 var mitt första Göteborgsvarv. Hade inte kommit i närheten av tanken innan. Alldeles för långt ju! Men så fick jag ju frågan om jag ville vara med när svägerskan och PT-systern hade anmält sig. Förvånansvärt nog tänkte jag två gånger och sedan anmälde jag mig i slutet på september 2011. Det tog väl en vecka innan jag fattade vad jag faktiskt hade gjort...


Jag visste att jag var sent ute och eftersom jag inte hade en tanke på att gå var det bara att sätta igång och tokträna direkt. Samtidigt skulle jag hålla hela vägen och det var en balansakt som hette duga. Utgångspunkten fick i alla fall vara att jag inte kunde missa ett enda träningspass för då skulle jag inte klara det.
Kan säga att det gjorde susen för motivationen i höstas. Men jag kom snabbt in i det och hade efter det inga problem att komma ut. Jag ville ju kolla hur mycket jag skulle orka nästa gång!

Så här i efterhand kan jag summera att jag var ju sjuk i flera veckor under januari och februari. Tränade lite i alla fall eftersom jag trodde att jag var på väg att bli frisk. Annars ställde jag endast in ett planerat träningspass och det var för att det var storm den dagen. Kändes lite dumt att ge sig ut för att få en tegelpanna i huvudet.

I mars kom jag på den briljanta idén att gå på en grundkurs i löpteknik. När jag tänkte en gång till kände jag att det kanske var liiiite överkurs. Det är ju inte det att jag är snubblande nära att ta mig in i elitklassen precis. Men den var värd varenda krona. Lärde mig jättemycket som jag tränar på nu, varje pass. Och tänk att bara få toknörda sig i fred en hel lördag!

Tiden rasslade iväg och plötsligt var allt fasligt nära. Hade aldrig tänkt springa hela sträckan innan men ju närmare starten kom desto mer ångrade jag det. Samtidigt som jag inte kunde ta ut mig för mycket innan. Den berömda balansakten...

 


Jag, svägerskan och PT-systern 30 innan start

Helt plötsligt var det bara en vecka kvar och viloperiod startade. Sprang Vårruset på tisdagen som en liten generalrepetion. 5 km var ju inte så mycket vid det här laget så det kunde man ju rassla av som ett lättare träningspass. Men när ruset var sprunget kände jag hur den stora välkrattade raksträckan mot nervositeten låg framför mig.
Tittade på startbeviset på onsdagen och blev toknervös! Det var en biljett till något jag laddat för i åtta månader och nu var det dags att bekänna färg. Skulle det funka? Hade som mål att springa hela vägen och insåg att det skulle mycket till innan jag skulle ge upp det målet. Skulle jag hålla hela vägen eller bli tvungen att ge upp mitt mål sedan åtta månader tillbaka?

Och så var det lördag och jag skulle genomföra den största fysiska prestationen i mitt liv. Gick och djupandades hela förmiddagen. Mitt på dagen åkte jag in till PT-systern som bor lite lägligt en kvarts promenad från start. Laddade med spagetti och köttfärssås och en massa peppsnack.
Och så här glada såg vi ut 30 minuter innan start. Då hade jag hunnit vara toknervös i perioder men då var jag bara sugen på att ge mig iväg, att sätta tänderna i loppet och se om jag skulle klara det.

Så var det dags för min startgrupp att ge sig iväg. Satte på RunKeeper innan för jag ville ha koll på att jag inte sprang för fort men jag hittade snabbt min rytm som var det viktiga och det var betydligt snabbare än jag trodde. Så varför dra ner på tempot när det kändes bra?

Säldammsbacken kom snabbt på men den var inga problem. Backträningen satt i ryggraden märkte jag och den kickade in direkt. Likadant på Älvsborgsbron, den gick som en dans. Och det fläktade ju härligt på den!
Framåt milen ute på Hisingen började jag känna av höfterna. Provade på att dricka lite sportdricka men eftersom jag inte ville stanna sölade jag ner halva ansiktet. Blev lite gott kladdig på hakan när det torkade kan jag säga.

Till nästa vattenstopp hade jag utarbetat en plan: stora klunkar så man fick i sig lite. Slutade med att jag höll på att dränka mig själv. Men jag stannade inte! Och jag fick tvättat hakan. J

Göta Älvbron gick också bra men någonstans här, runt 15 km började jag bli trött. Vid 17 km började verklighetsuppfattningen bli smått rubbad. Det kändes som jag bara rörde på mig men inte kom framåt. Visst kunde jag se att jag sprang förbi flera men det hörde liksom inte dit.
Vid 19 km höll jag på att krokna helt men jag fortsatte. Det fanns inte på kartan att jag skulle gå och så var det med det!
Sedan kom bron som går över leden och in i Slottsskogen. Det var den jobbigaste backen på hela loppet kan jag säga! Det var väl jag och två till som sprang, resten gick. Men efter den såg man äntligen skylten som visade att vi sprungit 20 km. Det var vad jag behövde för att få lite hopp och orka vidare.
Nu var det bara att kämpa sig vidare för nu var det nära, en futtig kilometer liksom!

 


Äntligen i mål!


Så var det bara den sista backen kvar upp till Slottsskogsvallen. Den var tung men jag tog mig upp springandes. Och med det här som bakgrund har jag väldigt svårt att förstå att jag kunde ha några krafter kvar utöver att ta mig fram stapplandes men vad som hände på raksträckan in på vallen var att jag helt plötsligt fick raketfart i benen och spurtade in i mål. Det surrade i hela kroppen och jag undrade vad jag höll på med, samtidigt som jag sprang i ett rasande tempo. Jag var så nära min gräns för vad jag orkade men jag lyckades ta mig i mål. Äntligen!

 

Snabbt fick jag fipplat fram tant Runkeeper för att stoppa tiden. Det var ju det viktigaste av allt! Och precis när jag stod där och fipplade hörde jag hejarop från mina killar som stod på läktaren. Wow, vilken skön känsla! Jag stapplade fram till dem och höll mig stadigt i räcket vid kanten. På det sättet kunde jag ju mörka lite att jag knappt kunde stå och det passade alldeles utmärkt. Så det var en fullständigt slutkörd halvmaralöpare som kom i mål. Men jag klarade mitt mål, det jag hade kämpat för i åtta månader och det kändes så himla bra!! Den känslan levde jag på i två dagar kan jag säga. Tillsammans med en matranson värdig en mindre häst som kickade in på måndagen!

Tiden då? Det visade sig att jag hade sprungit på 2.16.24. Jag hade tänkt att ungifär 2.20-2.30 skulle nog vara rimligt så det är jag absolut nöjd med!

 


Veckans medaljskörd som jag firar med mannen och riktig skumpa

 

Och ja, jag har redan anmält mig till nästa år!