Hur en slipsten ska dras

 
Det blev inte så mycket med det där fintandet. Behövdes inte utan det blev lite gullande istället. För yoga måste väl ändå klassas som gullande? Speciellt med madamen som alltid vill vara med. Så till den milda grad att man får välta av henne från mattan eller anpassa alla moves till att det ligger en stor pälsboll mitt på mattan. Ett annat trick hon kör är att sätta sig framför en när man sitter på mattan och försöker snappla av. Då sitter hon så nära och blänger på en att man till slut ger upp och klappar henne. Hon vet hur en slipsten ska dras den där.
En långpromenad i skogen med bästa kompisarrna efter det så är gullandet med eventuella åkommor komplett.
 
Tror ni jag blev glad när jag vaknade på söndagen och bara behövde harkla mig för att vara i fas?! Bara att hoppa i löparkläderna och dra en repa. Planen för dagen var att köra lite längre och det blev det. Sådär så man får ont i höfterna efter halva rundan och får skavsår av underkläderna. Ni vet sådana där härliga som gör att man drar av en aria i duschen när det grymma, hårda vattnet slåt emot. En sådan runda blev det och ack vad jag har saknat det!
Inte just att få ont i höfterna men det har med att göra att jag sjunker ner i hållningen när jag blir trött. Bara att brösta upp sig med andra ord.
Alla de där krämporna varierar ju när de kommer. Ibland är det när jag sprungit på i 15 km, ibland efter 20. Så var inte fallet denna gång. Får helt enkelt jobba vidare på det där. Hur som helst kändes det lite som att vara back on track.
 
 

Ballader

 
När jag springer vill jag ha snabba låtar som hjälper till med tempo och energi. Om det skulle dyka upp en ballad i branta uppförsbackar kan jag bli smått irriterad. Det motsatta gäller när jag blir välsignad med en grym låt när det går uppför. Energin från låten kan göra att jag ger järnet i backen. Att jag sedan behöver knyta skorna högst upp för att kamouflera att jag håller på att spy är en annan historia.
Eftersom jag inte ägnar någon tid åt att fixa med bra låtar och sätta ihop de perfekta spellistorna börjar det bli tunt med bra springlistor. De jag har är alltför vällyssnade och idag kände jag för något nytt.
Fan flög i mig och jag laddade helt sonika ner senaste plattan med Miranda Lambert. Har hört några låtar med henne som varit bra och tempot borde passa för en löprunda. Helt crazy, jag vet men man måste leva on the edge ibland.
Ute blev jag välkomnad av ett väder i bästa Lars Norén-stil. Grått, rått och blött med molnen nere vid marknivå. Hade det varit någon grad kallare hade ögonfransarna bjudit upp till ett klockspel i bästa symfoniklass. Nu skymdes bara sikten av all fukt som fastnade i dem.
Men vad gör det, jag har nya spännande låtar att lyssna på!
Första låten visade sig vara en ballad. Andra också. Efter ett par kilometer kunde jag konstatera att det var en balladplatta. Alltså ypperlig när man sitter under filten på kvällen med en brasa sprakande i kakelugnen. Inte när man behöver all energi man kan få för att övervinna 7 gråa kilometer.
Jakten på bra springlåtar går vidare och förslag tas tacksamt emot.

En bra trend

Planen för dagens runda var att dra iväg till Sandsjöbacka naturreservat med madamen. När solen lös från en klarblå himmel och snön låg som ett tunt täcke hade jag inga problem att föreställa mig hur jag med mina blankslitna löpardojor skulle fara runt som en vante ute i spenaten bland rötter och buskar. Madamen är det bra fart på och hon hade säkert ställt upp som draghund i en sådan situation.
Man är ju inte värre än att man kan ändra sig och vi satsade på en asfaltsrunda istället, bara för att vara på den säkra sidan.
När jag springer med madamen har jag ofta inte tid över att tänka på min egen teknik eftersom allt fokus ligger på att vara beredd på damens alla infall. Har alltid tänkt att bara jag har tålamod och fortsätter ha med henne ut ska det säkert rätta till sig tillslut och hon förstår vad som förväntas av henne på rundorna.
Ta mig tusan om hon inte börjar fatta galoppen nu!
Vi hade en riktigt härlig runda tillsammans i solskenet. Sida vid sida susade vi fram och bara njöt.
Jag förlåter henne alla tio gångerna hon tvärstannade utan förvarning för att pinka, alla gånger hon drog järnet ner i den snöklädda slänten bredvid cykelbanan för att undersöka lite och fick en slirande matte med sig på köpet. Vi jobbar med koppel alltså. Ganska kort.
Hon är också förlåten för att hon sprang så nära mig att hon stötte till mina ben med följden att jag höll på att trassla in benen i varandra och stupa raklång.
Det här kommer bli riktigt bra!