Den tänkta träningen

Planeringen för veckan var klar och det hela skulle starta med ett cykelpass på måndagen. Bäst att gå ut hårt och sedan öka var veckans slogan. När då snuva och hängighet kryper sig på under dagen kommer planen helt på skam. Att ligga i soffan, kolla film och äta godis ger ju inte riktigt samma resultat om man säger så. Inte känner man sig full av energi, fastän man moffat i sig alla de där små sockerstinna godsakerna.
 
Nästa möjlighet blev löpbandet efter lite kreativt tänkande och måttfull stress. För hängigheten höll bara i sig i en dag. Att i farten slänga ihop en träningsväska är en garanti för att missa något av allt det nödvändiga och visst var det vad som hände. Att under fem kilometer försöka få in ear-hörlurar att stanna kvar i svettiga öron var den enkla biten om jag säger så. Dock blev det ett pass även om jag fick korta ner det lite. Så får det bli ibland när man använt skohorn för att få till det.
 
Dagen till ära var ett fredagsbackpass inplanerat och vilket backpass det kunde bli! Solen lös från klarblå himmel och asfalten var torr och kantad av modiga snödroppar. Vad händer då? Den där förbenade låtsasförkylningen kryddad med halsont gör entré igen! Snacka om efterhängset utan att bryta ut helt. Bara stoppar upp träningen med jämna mellanrum och gör att man känner sig som en loser som "vill" träna men när det kommer till kritan hittar på en ursäkt.
Men jag ger inte upp utan planerar in ett pass på söndag. Eller så ska jag inte planera in något och lura låtsasförkylningen, finta bort den lite. Får se vad det blir.
 

Ballader

 
När jag springer vill jag ha snabba låtar som hjälper till med tempo och energi. Om det skulle dyka upp en ballad i branta uppförsbackar kan jag bli smått irriterad. Det motsatta gäller när jag blir välsignad med en grym låt när det går uppför. Energin från låten kan göra att jag ger järnet i backen. Att jag sedan behöver knyta skorna högst upp för att kamouflera att jag håller på att spy är en annan historia.
Eftersom jag inte ägnar någon tid åt att fixa med bra låtar och sätta ihop de perfekta spellistorna börjar det bli tunt med bra springlistor. De jag har är alltför vällyssnade och idag kände jag för något nytt.
Fan flög i mig och jag laddade helt sonika ner senaste plattan med Miranda Lambert. Har hört några låtar med henne som varit bra och tempot borde passa för en löprunda. Helt crazy, jag vet men man måste leva on the edge ibland.
Ute blev jag välkomnad av ett väder i bästa Lars Norén-stil. Grått, rått och blött med molnen nere vid marknivå. Hade det varit någon grad kallare hade ögonfransarna bjudit upp till ett klockspel i bästa symfoniklass. Nu skymdes bara sikten av all fukt som fastnade i dem.
Men vad gör det, jag har nya spännande låtar att lyssna på!
Första låten visade sig vara en ballad. Andra också. Efter ett par kilometer kunde jag konstatera att det var en balladplatta. Alltså ypperlig när man sitter under filten på kvällen med en brasa sprakande i kakelugnen. Inte när man behöver all energi man kan få för att övervinna 7 gråa kilometer.
Jakten på bra springlåtar går vidare och förslag tas tacksamt emot.

Min lilla minnesask

 

Jag kommer på mig själv ibland att jag drömmer mig bort. Bort till den tiden på året när man susar fram i linne och kortbrallor. När man kan känna den ljumna sommarvinden smeka axlarna samtidigt som man kommer in i en bris som doftar av syrén. Bäst är det på kvällen när man springer tillsammans med solen som sakta klättrar ner från himlen, då är alla dofter som starkast och fåglarna bjuder upp till konsert innan det är dags att stoppa huvudet under vingen för natten.

Det är lätt att tänka att nästa sommar, då ska jag se till att njuta ordentligt av dessa löprundor, så jag kan tänka på dem i november när det är kallt och mörkt. Eller februari för den delen. Men jag kan ärligt säga att jag gjorde det. Jag njöt i fulla drag av de där varma rundorna i våras och somras. Inget kunde förstöra mitt humör, må så vara att det var 26 grader, huvudet värkte och jag var långsammare än Skalman. Spelade ingen roll, varje runda var en njutarrunda.

Särskilt minns jag den när jag sprang 13 km i stekande sol en söndag i början på juni. Rundan avslutades med att linne och dojor åkte av och jag hoppade i havet. Tror det är sådant som kallas vardagslyx och att se guldkornen där man står. Vad än namnet är har jag lagt ner flera sådana stunder i min lilla minnesask. De stunderna minns jag sedan en dag i februari när lusten att hoppa i små tunna lycrakläder och ge sig ut i snålblåsten lyser med sin frånvaro.

Då drar jag på mig linne och brallor och hoppar upp på cykeln istället. Det som jag tycker är så förödande tråkigt blir istället räddningsplankan för att slippa frysa. För fryser, det gör jag inte på cykeln!