När vi ändå snackar

 

Bild lånad från Helena

Det verkar som "äventyr" helt plötsligt har bestämt sig för att dyka upp med jämna mellanrum för mig. Är det något universum försöker säga tro? Jag sitter tryggt kvar i soffan en liten stund till och funderar på det. Inte lönt att förhasta sig på något sätt.

Idag när jag hängde inne på Instagram (litchiphoto för hugade besökare) såg jag att Helena har blivit nominerad som en av fyra kvinnor till årets äventyrare. Nomineringen som hon fått för sin, som hon skriver: semestervandring på Nya Zeeland. Att den lilla vandringen inte alls var någon picknick är ju en annan femma. För det är kanske inte vad man skulle kalla en 300 mil lång vandring genom hela landet. Inte brukar semestrar kännetecknas av blod, svett, tårar och illaluktande merinoullkläder heller. Som tur är skärper hon till sig och inser faktiskt att jo, hon var ute på ett riktigt äventyr och hon är så värd nomineringen. Om du håller med och vill in och rösta på henne gör du det här.

Det lilla äventyret bidrog också med en rejäl slant till cancerforskningen. Sådant gillar vi!

Nya erfarenheter

 Bild lånad från Bocksten trailrun. Går ju inte att fota i svarta natten med mobilkameran

Födelsedagar kan man fira på väldigt många olika sätt, både traditionellt och mer kreativt utanför boxen-tänk. Det senare ägnade vi oss åt i lördags. Födelsedagsbarnet hade letat upp Bocksten trailrun. Et litet lopp med max 150 platser i Åkullas bokskogar. Lägg till Winter och Night i namnet så har ni receptet på vårt lopp.

När jag trodde att jag hade med mig det som behövdes susade jag ner till Varberg och födelsedagsbarnet. Hämtade upp henne plus en kompis till och satte av mot Åkulla. Det ligger väl mot Ullared? Kan någon starta Google Maps? Bara för att jag råkar sitta bakom ratten betyder inte det att jag hittar... På slingrande vägar som tog oss närmre Ullared än jag tänkt började det bli lite nervöst i bilen. Tänk om vi inte skulle hinna fram innan de stängde luckan till nummerlapparna?

Väl framme hittade vi rätt fönster och fick våra lappar. Med tanke på att vi förmodligen var en bit under 100 anmälda fanns det kanske inget driv i att dra igen fönstret om man kom någon minut försent. Efter mycket dividerande fick alla på sig rätt kläder. Temperaturen låg strax under nollan, det är en bit att springa så det är en balansakt att ha på sig exakt rätt antal lager.

Uppvärmning gjorde man bäst genom att stå i huset närmast startlinjen. En minut innan rusade alla ut och lyckades ställa sig på rätt sida startlinjen, slå på pannlamporna och starta klockorna. Från tidigare vinterlopp har jag lärt mig att det bara är hard core-löparna som springer lopp på vintern. Och så jag och någon stackars kompis. Utsikterna att komma sist i startfältet var med andra ord ganska goda.

De första hundra metrarna var vi ganska samlade. Sedan drog det ut i skogen och den ena efter den andra satte av som en avlöning. När vi inte var så många som sprang tillsammans märkte jag att min pannlampa inte alls hade samma planer som jag. Den gav helt enkelt upp. Bra då att ha en kompis med lampa stark som en gatlykta. Ändå lyckades jag vricka fötterna och trampa snett så många gånger att jag tappade räkningen. Men marken var hård och fin så man behövde inte vara rädd för att komma tillbaka med lera upp på ryggen. Hade inte släppt in mig själv i bilen om jag varit så lerig som jag var efter Finalloppet i Skatås en gång för ett par år sedan. Regnade konstant. Efteråt sköjde vi av oss i trädgårdsslangen innan vi gick inomhus vilket var riktigt skönt. I november. Då kanske ni förstår nivån. Sedan dess har jag inte sprungit Finalloppet.

Gegga slapp vi här. Istället låg ett tunt lager med snö ovanpå alla löv. Helt OK när det var plant, lite spännande när det var backigt. Det var ett spännande lopp.

Vid vätskestationen någonstans 5,5-6 km konstaterade någon att min pannlampa verkade ha gett upp. Skojar du, jag ser inte ett smack! Denna vänliga själ gav mig helt sonika sin pannlampa. Tänk att man ska möta så mycket godhet ute i kolsvarta skogen?!

Efter en snabb mugg varm saft och chokladkex var två i trion redo att ge sig av men var var den tredje? Hon hade hittat en kompis och var fullt upptagen i en diskussion. Slut leden och gå vidare! Och det gjorde vi, rakt ut i skogen.

Vi hade några framför oss men efter ett tag såg vi att de inte sprang framför oss längre utan irrade fram och tillbaka. Vi hade helt enkelt sprungit vilse och kunde inte hitta något som talade om att vi var på rätt spår. Efter lite irrande kollektivt i grupp valde vi tillslut att springa tillbaka till vätskestationen och då hittade vi vidare. Åt ett helt annat håll än vi börjat. Tänk, då fick man prova att springa vilse på ett lopp också, det har jag aldrig gjort tidigare!

När väl vår lilla klunga hade hittat vägen drog vi iväg. Jag lite tuff med ny pannlampa tillsammans med flera andra pannlampor. Hamnade med två andra som säkert hade pratat igenom en strategi innan. Den ena satte av och försvann. Den andra sackade efter och försvann. Kvar var jag i svarta skogen med pannlampa och hoppet att jag skulle hitta fram till mål.

Målrakan var riktigt trevlig att se, kantad av marschaller som den var och lovandes varm blåbärssoppa. Så skönt att springa i mål, kunna se mer än en meter runt sig och känna att alla vrister fortfarande var med.

Japp, vi kom sist. Tillsammans med några andra. Men alla hittade hem och vi hade ganka roligt under tiden också. Så många nya erfarenheter rikare som löpare. Nu återstår bara frågan vad man ska hitta på för äventyr till nästa vecka.

Fenomenal genväg

 En varmare och ljusare dag (bild lånad från Bocksten trailrun)

"Jag fyller år på lördag och tänkte fira det med att springa Bocksten trailrun night, vill du följa med?"

Den här frågan fick jag ett par dagar efter att jag bestämt mig för mitt äventyrsupplägg. Ibland behöver man helt enkelt inte komma på alla stolliga idéer själv. Inte bland folk jag känner, det är det som är så roligt. När sådana tillfällen serveras ska man helst inte tänka så himla mycket heller utan snabbt brista ut i ett rungande JAA! Det har jag kommit på är en fenomenal genväg till att trilla över äventyr. Nu är just detta inte det stolligaste jag hittat på. Nejdå, absolut inte. Samma taktik gjorde att jag lyckades anmäla mig till Halvklassikern. Genomförde den gjorde jag också.

Det är ju kanske inte så stolligt egentligen, om man kunde åka skidor och ligger inne med go crawlteknik. Men hur svårt kan det va? Jag fick 4,5 mil på mig att träna på skidor, bland stubbar och vattenpölar. Crawltekniken fick dock stryka på foten när vi plaskade runt i den där ån som för dagen uppmätte den kallaste temperaturen sedan starten av Vansbrosimmet. 13,5 grader säger jag bara. Jag hade fullt upp med att inte hamna i chock. Det är något fel på min vikingagen, den funkar inte helt enkelt.

Så vad är väl en mil i mörka bokskogen mitt i vintern? Alla är vi dessutom i usel kondition, sägs det, så vi kommer nog att hasa fram i klunga med våra pannlampor och bränna av det ena flatgarvet efter det andra. Jag återkommer inte med ett personbästa men kanske med en härlig upplevelse. Over and out!