Göteborgsvarvet 2016

 
Laddningen inför detta mitt femte varv har kantats av begränsningar från början. En krånglande häl vägrade släppa taget och motivationen störtdök emellanåt. Speciellt under de mörka, kalla och blöta vinterdagarna. Min regnkvot är fylld sedan Stockholm Maraton som bjöd på fem timmar regn förra året och sedan dess kan jag nästan ställa in ett träningspass om det skulle regna.
När jag fick frågan hur det gick med löpningen kom jag på mig själv med att säga att jag inte sprang längre. 3-4 km två gånger i veckan för att stryka häljäveln medhårs gjorde inte att jag kände mig som en löpare.
 
Till slut fick jag inse att årets mål skulle vara att ta mig runt. Tidsmål fick jag satsa på nästa år. Kändes lite sorgligt men nu handlade det om att springa och hoppas att det inte skulle göra för ont efteråt. För springa, det skulle jag!
Med ett långpass värt namnet i benen och några spinningpass var det så dags att ställa sig i sin startgrupp. Förberedde mina vänner på att de skulle få vänta länge på mig då jag skulle vara väldigt långsam. Riktigt långsam alltså.
Startskottet gick och jag börja springa. Tog det lugnt i början men märkte att jag gång på gång blev inlåst med långsammare löpare framför mig. Tänkte i mitt stilla sinne att det nog var bra, annars hade jag nog förtagit mig och sprungit för snabbt.
Men jag fortsatte att springa om folk? Jag måste ha hamnat i en väldigt långsam klunga. Under flera kilometer.
Ute på Hisingen vid 7 km kom jag på mig med att sjunka ner i hållning och steg. Det gick ta mig tusan inte! Sträcka på sig och få tillbaka klippet i steget, tack!
Fortsatte med god hållning och förundrades över hur pigg jag var. Det här blir bra!
Vid 10 km stod helt plötsligt min vän och hejade! Min vän som inte hittar i Göteborg, hur sjutton hade hon hunnit trassla sig ut på Hisingen? Glad blev jag och det jag fick gapat till henne var: Jag är pigg! Kärnfull sammanfattning av läget. Dock fick jag en liten tyngre period runt 11-12 km men inget allvarligt.
 Vid 13 km-skylten tänker jag spontant: Jippie, bara 8 km kvar! Ingenting ju! Kan ju bara konstatera att jag nog flyttat mina gränser lite sedan maran...
Väl över Göta Älvbron kommer 15 km och en klocka. Jag förbereder mig för att se att klockan är runt 18.00 när den istället är 17.29. Ursäkta, hur gick det till? Får inte ihop det hur jag än vrider och vänder på det. Till slut kommer jag fram till att jag sett fel.
Upp så på Avenyn och pigg var jag här också. Hejar och pratar med folk och peppar någon som börjat gå. Så mycket energi har jag aldrig haft på Avenyn förut...?
Upp runt Poseidon och tillbaka och sedan in på Vasagatan. Fortfarande pigg. När jag kommer till 18 km konstaterar jag att jag började bli lite trött i benen. Bara ett konstaterande, inga negativa tankar här inte. Herre gud, jag var ju snart framme.
Rampen upp och in i Slottskogen brukar vara en riktig killer men det var den inte i år. Tassade upp för den i omkörningsfilen med ett leende.
Väl inne i Slottskogen började jag fundera på den där klockan igen. Om det stämde det jag såg hade jag en jäkligt bra tid och det gav lite extra energi.
När vi så sprang in på stadion och jag ser målklockan förstår jag att jag är på väg att dansa in på ett personbästa. 2.09.02 blev tiden och det innebar att jag filade mitt personbästa från förra året med 5 minuter.

Kommentarer:

1 Träningsblogga - Ida:

Grymt jobbat! Så underbart när kroppen bara kör, framförallt när man inte har förväntat sig det. Grattis till ett bra varv!

Svar: Visst är det Ida! Tack, känner mig grymt nöjd själv, även om jag inte riktigt fattar hur det gick till. :-)
Lillian

Kommentera här: