Dividerande

 
Vaknar och tittar ut på ett regnblött altangolv. Molnen ligger gråa och täcker beskyddande hela området från solens strålar. Lite väl överbeskyddande kan tyckas men vad göra? Kanske inte ska köra sjuan idag, kanske räcker med fyran. Ska ju ta det lite försiktigt med hälen.
Så dyker den där lilla rösten upp på axeln, löparängeln. Eller löparjäveln snarare, för när den sätter igång är den svårövertalad. Tar en i örat och: vad menar du, är inte en veckas vila efter varvet nog, ditt kycklingbröst??
 
Försöker jämka de två rösterna och går med på en medelväg: du kan börja springa så får du se vilken runda det blir. Och precis där känner jag mig helt säker för det händer aldrig att jag tar den kortare rundan om jag velar mellan två. Aldrig.
Drar iväg och naturligtvis får jag feeling efter en stund i solen, för den har ju tittat fram. Springer på medan tankarna flyger fritt. Tänker att jag har bevisat för mig själv att jag kan springa 21 km utan problem med att hålla en bra hållning så där är ursäkterna slut. Inget mer kubbande med en hållning som en påse jordnötter här inte.  Gäller att komma ihåg det när det ska tränas på till Varbergsloppet. Hade suttit som en smäck med personbästa på milen också, det har ju trots allt ett par år på nacken vid det här laget. Om jag bara visste receptet som gjorde resultatet på Göteborgsvarvet. Får analysera vidare helt enkelt.
 
Så håller det på tills jag är tillbaka hemma igen. En härlig runda på bra tid dessutom och jag känner mig så nöjd och redo att ta tag i dagen. Benen var pigga och av hälen kändes inget. Klart jag hade vilat tillräckligt, säger sig själv. Det är bara att det ska tramsas lite först.
Och självklart blev det sjuan, varför begränsa det roliga i onödan?

Fredagsfys

 
Har precis sjunkit ner i fåtöljen och känner mig typ så pigg som madamen ser ut på bilden. Måste vara veckans bravader med resor och internrevision som tar ut sin rätt.
 
Efter Göteborgsvarvet var jag beredd på att hälen skulle göra ont dagen efter. Det är så det har varit innan när jag har tränat för mycket och handen på hjärtat trodde jag väl inte att hälen skulle bli jätteglad på mig efter en halvmara. Trots en halv tejprulle. Förstå då min glädje när jag svingar benen över sängkanten och märker att hälen känns helt bra!
Eftersom jag inte är dum på det viset hade jag tänkt ta hand om hälen ordentligt denna veckan och inte springa innan den har fått vila ordentligt. Då passar det ju ypperligt att sätta igång med lite styrketräning igen, det är ju trots allt en träningsform som legat alldeles för länge i malpåse.
Som PT-systern påpekade med indignation i rösten: "Du är ju inte 20 längre, du behöver styrketräna!" Eftersom jag gör som PT-systern säger (ibland) var det bara att damma av hantlarna igen. Passade bra när man var på resande fot och kunde ställa in siktet på ett stort, modernt och folktomt gym som behövde lite sällskap.
 
Mindre smidigt att sitta blickstilla i en bil i flera timmar dagen efter och lämna över kroppen totalt åt träningvärken som i lugn och ro kunde se till att alla muskler hann bli ordentligt stela. Man klarar sig hyggligt från att linka fram efter en halvmara men ett par minuter i gymmet knäcker en liksom.
 
Åter till fåtöljen då. Jag har sjunkit ner ordentligt i den och kan inte se att jag behöver göra någon mer nytta idag tack och lov. Sitter här och är väldigt nöjd med att jag fick till ett pass styrka innan middagen med tillhörande paltkoma. Man måste ju jobba förebyggande så man inte blir utan träningsvärk helt plötsligt.
Fredagsfys före fredagsmys är allt en bra grej!
 
 

Göteborgsvarvet 2016

 
Laddningen inför detta mitt femte varv har kantats av begränsningar från början. En krånglande häl vägrade släppa taget och motivationen störtdök emellanåt. Speciellt under de mörka, kalla och blöta vinterdagarna. Min regnkvot är fylld sedan Stockholm Maraton som bjöd på fem timmar regn förra året och sedan dess kan jag nästan ställa in ett träningspass om det skulle regna.
När jag fick frågan hur det gick med löpningen kom jag på mig själv med att säga att jag inte sprang längre. 3-4 km två gånger i veckan för att stryka häljäveln medhårs gjorde inte att jag kände mig som en löpare.
 
Till slut fick jag inse att årets mål skulle vara att ta mig runt. Tidsmål fick jag satsa på nästa år. Kändes lite sorgligt men nu handlade det om att springa och hoppas att det inte skulle göra för ont efteråt. För springa, det skulle jag!
Med ett långpass värt namnet i benen och några spinningpass var det så dags att ställa sig i sin startgrupp. Förberedde mina vänner på att de skulle få vänta länge på mig då jag skulle vara väldigt långsam. Riktigt långsam alltså.
Startskottet gick och jag börja springa. Tog det lugnt i början men märkte att jag gång på gång blev inlåst med långsammare löpare framför mig. Tänkte i mitt stilla sinne att det nog var bra, annars hade jag nog förtagit mig och sprungit för snabbt.
Men jag fortsatte att springa om folk? Jag måste ha hamnat i en väldigt långsam klunga. Under flera kilometer.
Ute på Hisingen vid 7 km kom jag på mig med att sjunka ner i hållning och steg. Det gick ta mig tusan inte! Sträcka på sig och få tillbaka klippet i steget, tack!
Fortsatte med god hållning och förundrades över hur pigg jag var. Det här blir bra!
Vid 10 km stod helt plötsligt min vän och hejade! Min vän som inte hittar i Göteborg, hur sjutton hade hon hunnit trassla sig ut på Hisingen? Glad blev jag och det jag fick gapat till henne var: Jag är pigg! Kärnfull sammanfattning av läget. Dock fick jag en liten tyngre period runt 11-12 km men inget allvarligt.
 Vid 13 km-skylten tänker jag spontant: Jippie, bara 8 km kvar! Ingenting ju! Kan ju bara konstatera att jag nog flyttat mina gränser lite sedan maran...
Väl över Göta Älvbron kommer 15 km och en klocka. Jag förbereder mig för att se att klockan är runt 18.00 när den istället är 17.29. Ursäkta, hur gick det till? Får inte ihop det hur jag än vrider och vänder på det. Till slut kommer jag fram till att jag sett fel.
Upp så på Avenyn och pigg var jag här också. Hejar och pratar med folk och peppar någon som börjat gå. Så mycket energi har jag aldrig haft på Avenyn förut...?
Upp runt Poseidon och tillbaka och sedan in på Vasagatan. Fortfarande pigg. När jag kommer till 18 km konstaterar jag att jag började bli lite trött i benen. Bara ett konstaterande, inga negativa tankar här inte. Herre gud, jag var ju snart framme.
Rampen upp och in i Slottskogen brukar vara en riktig killer men det var den inte i år. Tassade upp för den i omkörningsfilen med ett leende.
Väl inne i Slottskogen började jag fundera på den där klockan igen. Om det stämde det jag såg hade jag en jäkligt bra tid och det gav lite extra energi.
När vi så sprang in på stadion och jag ser målklockan förstår jag att jag är på väg att dansa in på ett personbästa. 2.09.02 blev tiden och det innebar att jag filade mitt personbästa från förra året med 5 minuter.