Mitt första Göteborgsvarv

2012 var mitt första Göteborgsvarv. Hade inte kommit i närheten av tanken innan. Alldeles för långt ju! Men så fick jag ju frågan om jag ville vara med när svägerskan och PT-systern hade anmält sig. Förvånansvärt nog tänkte jag två gånger och sedan anmälde jag mig i slutet på september 2011. Det tog väl en vecka innan jag fattade vad jag faktiskt hade gjort...


Jag visste att jag var sent ute och eftersom jag inte hade en tanke på att gå var det bara att sätta igång och tokträna direkt. Samtidigt skulle jag hålla hela vägen och det var en balansakt som hette duga. Utgångspunkten fick i alla fall vara att jag inte kunde missa ett enda träningspass för då skulle jag inte klara det.
Kan säga att det gjorde susen för motivationen i höstas. Men jag kom snabbt in i det och hade efter det inga problem att komma ut. Jag ville ju kolla hur mycket jag skulle orka nästa gång!

Så här i efterhand kan jag summera att jag var ju sjuk i flera veckor under januari och februari. Tränade lite i alla fall eftersom jag trodde att jag var på väg att bli frisk. Annars ställde jag endast in ett planerat träningspass och det var för att det var storm den dagen. Kändes lite dumt att ge sig ut för att få en tegelpanna i huvudet.

I mars kom jag på den briljanta idén att gå på en grundkurs i löpteknik. När jag tänkte en gång till kände jag att det kanske var liiiite överkurs. Det är ju inte det att jag är snubblande nära att ta mig in i elitklassen precis. Men den var värd varenda krona. Lärde mig jättemycket som jag tränar på nu, varje pass. Och tänk att bara få toknörda sig i fred en hel lördag!

Tiden rasslade iväg och plötsligt var allt fasligt nära. Hade aldrig tänkt springa hela sträckan innan men ju närmare starten kom desto mer ångrade jag det. Samtidigt som jag inte kunde ta ut mig för mycket innan. Den berömda balansakten...

 


Jag, svägerskan och PT-systern 30 innan start

Helt plötsligt var det bara en vecka kvar och viloperiod startade. Sprang Vårruset på tisdagen som en liten generalrepetion. 5 km var ju inte så mycket vid det här laget så det kunde man ju rassla av som ett lättare träningspass. Men när ruset var sprunget kände jag hur den stora välkrattade raksträckan mot nervositeten låg framför mig.
Tittade på startbeviset på onsdagen och blev toknervös! Det var en biljett till något jag laddat för i åtta månader och nu var det dags att bekänna färg. Skulle det funka? Hade som mål att springa hela vägen och insåg att det skulle mycket till innan jag skulle ge upp det målet. Skulle jag hålla hela vägen eller bli tvungen att ge upp mitt mål sedan åtta månader tillbaka?

Och så var det lördag och jag skulle genomföra den största fysiska prestationen i mitt liv. Gick och djupandades hela förmiddagen. Mitt på dagen åkte jag in till PT-systern som bor lite lägligt en kvarts promenad från start. Laddade med spagetti och köttfärssås och en massa peppsnack.
Och så här glada såg vi ut 30 minuter innan start. Då hade jag hunnit vara toknervös i perioder men då var jag bara sugen på att ge mig iväg, att sätta tänderna i loppet och se om jag skulle klara det.

Så var det dags för min startgrupp att ge sig iväg. Satte på RunKeeper innan för jag ville ha koll på att jag inte sprang för fort men jag hittade snabbt min rytm som var det viktiga och det var betydligt snabbare än jag trodde. Så varför dra ner på tempot när det kändes bra?

Säldammsbacken kom snabbt på men den var inga problem. Backträningen satt i ryggraden märkte jag och den kickade in direkt. Likadant på Älvsborgsbron, den gick som en dans. Och det fläktade ju härligt på den!
Framåt milen ute på Hisingen började jag känna av höfterna. Provade på att dricka lite sportdricka men eftersom jag inte ville stanna sölade jag ner halva ansiktet. Blev lite gott kladdig på hakan när det torkade kan jag säga.

Till nästa vattenstopp hade jag utarbetat en plan: stora klunkar så man fick i sig lite. Slutade med att jag höll på att dränka mig själv. Men jag stannade inte! Och jag fick tvättat hakan. J

Göta Älvbron gick också bra men någonstans här, runt 15 km började jag bli trött. Vid 17 km började verklighetsuppfattningen bli smått rubbad. Det kändes som jag bara rörde på mig men inte kom framåt. Visst kunde jag se att jag sprang förbi flera men det hörde liksom inte dit.
Vid 19 km höll jag på att krokna helt men jag fortsatte. Det fanns inte på kartan att jag skulle gå och så var det med det!
Sedan kom bron som går över leden och in i Slottsskogen. Det var den jobbigaste backen på hela loppet kan jag säga! Det var väl jag och två till som sprang, resten gick. Men efter den såg man äntligen skylten som visade att vi sprungit 20 km. Det var vad jag behövde för att få lite hopp och orka vidare.
Nu var det bara att kämpa sig vidare för nu var det nära, en futtig kilometer liksom!

 


Äntligen i mål!


Så var det bara den sista backen kvar upp till Slottsskogsvallen. Den var tung men jag tog mig upp springandes. Och med det här som bakgrund har jag väldigt svårt att förstå att jag kunde ha några krafter kvar utöver att ta mig fram stapplandes men vad som hände på raksträckan in på vallen var att jag helt plötsligt fick raketfart i benen och spurtade in i mål. Det surrade i hela kroppen och jag undrade vad jag höll på med, samtidigt som jag sprang i ett rasande tempo. Jag var så nära min gräns för vad jag orkade men jag lyckades ta mig i mål. Äntligen!

 

Snabbt fick jag fipplat fram tant Runkeeper för att stoppa tiden. Det var ju det viktigaste av allt! Och precis när jag stod där och fipplade hörde jag hejarop från mina killar som stod på läktaren. Wow, vilken skön känsla! Jag stapplade fram till dem och höll mig stadigt i räcket vid kanten. På det sättet kunde jag ju mörka lite att jag knappt kunde stå och det passade alldeles utmärkt. Så det var en fullständigt slutkörd halvmaralöpare som kom i mål. Men jag klarade mitt mål, det jag hade kämpat för i åtta månader och det kändes så himla bra!! Den känslan levde jag på i två dagar kan jag säga. Tillsammans med en matranson värdig en mindre häst som kickade in på måndagen!

Tiden då? Det visade sig att jag hade sprungit på 2.16.24. Jag hade tänkt att ungifär 2.20-2.30 skulle nog vara rimligt så det är jag absolut nöjd med!

 


Veckans medaljskörd som jag firar med mannen och riktig skumpa

 

Och ja, jag har redan anmält mig till nästa år!

 

 

 

 

Det började...

..med ett varv. Eller kanske snarare en inventering. Av livet kan man säga. Jag tog mig en ordentlig funderare på hur livet såg ut, hur jag levde det och kom fram till att jag ville göra några ändringar. Jag ville inte ha en bild av mig själv som en inaktiv soffpotatis utan ville hellre vara en aktiv människa som motionerade och fick ta del av alla positiva effekter som kommer av träning.

Och här kommer varvet in i bilden. För när jag konstaterat detta kom PT-systern och fråga om jag ville springa Göteborgsvarvet med henne och svägerskan. Hade hon frågat ett halvår tidigare hade jag asgarvat. Men nu tog jag mig en funderare och en lördag i slutet på september 2011 gick jag in och anmälde mig.

Det tog en vecka innan det började sjunka in vad jag faktiskt hade gjort. Men nu var det för sent att ångra sig och jag förstod att jag var ute i senaste laget så det var bara att sätta igång och löpträna.

Det var så det började. Resten kan ni läsa om i bloggen. Välkomna!